Grangärde Hembygdsförening
Västansjö Hytta
I Västansjö finns ruinerna av den gamla hyttan bevarade.
Resterna av masugnen har skyddats genom en större insats av länsstyrelsen och kan idag besökas. En informationstavla finns på platsen.
Hitta hit: (klicka för stor bild)
Historik:
Västansjö hyttas ålder brukar anges som urminnes. Detta innebär att det antagligen legat en enklare anordning för järnframställning på samma plats som nuvarande hyttruin.
Den första hyttan byggdes här i början av 1630-talet, troligen 1631, enligt en inventering från 1694 över"Hyttor i Grängies socken" Då hyttan var ny beräknades järnproduktionen ha legat omkring 4 skeppund per blåsning, c:a 800 kg.
Vid 1694 års inventering beskrivs Västansjö hytta:"Går med bröstfall (vattenhjul) och har en liten vattendräkt som kommer fram uti Dammsjön. Brukar samma slags malm som Norsån (från Norbergs och Bäckbergs gruvor) och är Hvid samma tillstånd i åker och skog som thesso grannar hwilka bruka i Norså hytta. Har numro 2 till märke på järnet gifwer 13 lispund i tionde som sig efter hela blåsning till 15 à 16 skeppund bestiger". Under ett halvsekel hade således produktionen genom olika förbättringar fyrdubblats.
I ett protokoll från "Lagtima Bergs Tinget med Grangerdes Bergslag i Marnes by den 4 juni 1795 ", uppges att hyttan blivit ombyggd 1758. Ett i nämnda protokoll omskrivet uppskattningsinstrument gör gällande att hyttandelarna ursprungligen varit 2, vilket tyder på att hyttan byggts av två bergsmän.
Klack- och Spore-släkterna i Västansjö, Sörvik och Norrbo verkar tidigt ha varit huvudintressenter i hyttan. Under tidigt 1700-tal stod fyra bergsmän ur ovannämnda släkter som ägare. I samband med ombyggnaden 1758 lät ytterligare Bergsmän "bygga sig in" i hyttan och brukningsdelarna indelades i tolftedelar.
Under hyttans tidigare skede smiddes järnet ut i en hammarsmedja intill hyttan. Smedjan ägdes och drevs av Hans Hansson Klack, en av hyttdelägarna men 1754 flyttades smidet till Norsån. Vattenbrist begränsade drifttiden i hyttan till 3 eller 4 veckor per år.
Järnproduktionen hade vid 1750-talet ytterligare förbättrats till omkring 20 skeppund per blåsning. Före hyttans ombyggnad, då även vattentillförseln utvidgades och dämningar byggdes om och till, synes driftstiderna varit korta och anpassade till vatten och koltillgång. Enligt 1737 års Bergmästarrelation anpassad enligt:" Hwartill egne skogar och vattendräkten någorlunda förstå".
I 1817 års specialjordbok är noterat beträffande Västansjö hytta:" Tackjärnet är ej pålitligt.-Bergsmännen berga sig-Vattentillgången är knapp." Vid denna tid fanns 24 intressenter. Tackjärnet färskades och smiddes till stångjärn i hammarsmedjan vid Norsån. Stångjärnet fraktades tillbaka till Västansjö där det lagrades och fraktades sjövägen från Järnsta vid Bysjöstranden. På 1830-talet levererades också tackjärn från Västansjö masugn till Voxna Bruk i Hälsingland.
De tio sista driftsåren av Västansjö hytta var brukspatronerna Per-Olof och Jan-Olof Olaussonssöner huvudintressenter.
Denna hytta drabbades också av den s.k. bruksdöden. Nedläggningen var betingad av vikande lönsamhet i konkurrensen med de växande järnverken men även av kolbrist och otillräcklig vattentillgång, medförande korta driftsperioder. Kol från de egna skogarna räckte inte till utan måste inköpas till höga kostnader. År 1885 skedde den sista blåsningen i denna hytta.