Eldpallkoja

När skogarna närmast bygden började tryta så flyttade avverkningarna allt längre bort. Tillfälliga bostäder måste då ordnas där huggare och hästkörare kunde bo under veckorna. Det var ett stort antal personer som under mycket bristfälliga förhållande var tvingade att bo borta från hemmet. År 1931 gällde det ca 120 000 skogsarbetare.

 

 

Många gånger fick huggarna börja den nya avverkningen med att själva bygga en förläggning. I bästa fall timrade de en sådan här eldpallkoja. Denna typ av förläggning användes några årtionden i början av 1900-talet. Mot slutet av 1930-talet började portabla skogskojor att dyka upp. Dessutom byggdes betydligt bekvämare huggarbaracker.

Eldpallkojan hade plats för 10-12 man, men många fler kunde tvingas att samsas om utrymmet. På vintern blev det i allmänhet så kallt i kojan om elden slocknade att man måste ligga med kläder och mössa på sig. Det förekom också att man torkade sina våta kläder på kroppen. Det enda man tog av sig var skorna. Var och en lagade sin egen mat, och trängseln runt eldpallen blev enorm. Disk- och tvättmöjligheter saknades helt.

 

Ett ögonvittne från 1937 berättar:

 

Eldpallen är kaotiskt dekorerad med något dussintal svarta kaffepannor av mångfaldiga typer, stekpannor med matrester och flottkakor samt diverse kastruller. De av smuts kraftigt marmorerade borden äro belamrade med tallrikar och kaffekoppar, som icke synes hava varit i beröring med diskvatten sedan de lämnat diversehandelns hylla, lika rena knivar och skedar, fläskbitar, korvskinn och kolbullekanter. De ständigt obäddade britsarna visa samma oreda; hoptrasslade fårskinnsfällar och filtar, klädesplagg dela utrymmet med kuntar och ryggsäckar, skodon, snus och sockerpaket och mycket annat.

 

 

 

 

Mathållning

 

Ibland bildades matlag som till exempel kokade kvällsgröt gemensamt, men för det mesta tillredde var och en sin egen mat.

 

 

Fett fläsk och mjölmat dominerade tillsammans med kaffe i stora mängder. Potatis var svår att lagra under den tid som det blev fryskallt under dagarna. Välkänd är kolbullen. Vetemjöl och vatten rördes samman till en tjock smet, som sedan gräddades i en stekpanna med mycket flott, gärna från fett fläsk som åts tillsammans med kolbullen.

 

 

En annan vanlig maträtt var sluring. I en stekpanna med puttrande stekflott rörde man i mjöl till en tjock gröt. Medan "gröten" kokar så rör man om tills hela innehållet sitter ihop och följer med vid omrörningen. Alltsammans välts upp på en hård brödkaka och äts när den svalnat något.

 

Källa: Dalaskogen, utgiven av Dalarnas Museum

Eldpallkoja